"Många av de regler vi har nu är väldigt enformiga och rigida"

Den europeiska jordbrukspolitiken (CAP), och hur planen implementerats i Sverige, har kritiserats för att inte leva upp till rådande miljö- och klimatmål. Hur ser du att man uppnå en grönare, evidensbaserad CAP?

– Grunden är en starkare koppling mellan styrmedel och den effekt man vill uppnå. Om vi tar miljön som exempel, borde man gå ifrån generella stöd för generella åtgärder med ganska diffusa effekter på miljön, till stödsystem och styrmedel som är inriktade på att belöna effekt. På så vis får man också mer valuta för pengarna. Och det behöver inte vara något perfekt system – det kan räcka med små förändringar, eller ”tweaks” som vi kallar det; att man introducerar några extra parametrar på gårdsnivå för att få bättre miljöeffekt.

Vad står i vägen för att nå dit, så som du ser det?

– Jag tror det finns ett visst motstånd från myndigheternas sida att våga sig på ett mer komplext system, alltså att lämna det system där man betalar alla lika för åtgärder överallt. Det är ett system som inte är effektivt när det gäller miljön. Man behöver identifiera och premiera de lantbrukare som har bäst förutsättningar för att uppnå miljö förbättringar. Tidigare har det funnits tekniska begränsningar att kunna göra detta och mäta resultat, men så är det inte längre, nu har vi så mycket data och användbara modeller för att förenkla beräkning av förväntade miljöeffekter.

Går detta att genomföra på nationell nivå?

– Ja, vissa länder gör det nu genom de nya eco-schemesen, det är väldigt tydligt. Nederländerna, Tyskland till viss del och Irland ger lantbrukare ganska stor flexibilitet. De får nya åtgärder de kan välja mellan för att implementera på gården. Åtgärderna har poängsatts utifrån den effekt de har på miljön och sen kan lantbrukarna få bonus om de uppnår ett bättre miljöresultat. Det är inte perfekt men det är ett stort steg framåt.

Så Sverige har den möjligheten också?

– Det som är nytt och väldigt viktigt i den nya jordbrukspolitiken är att man har fått stor nationell frihet med den strategiska planen och eco-schemen, att man inte bara kan skylla på Bryssel.  Vi har stor nationell handlingskraft, det har vi. Sen kan det naturligtvis innebära att vissa länder är rädda, att om de gör mycket för miljön och deras konkurrentländer inte gör det, så får det nackdelar. Därför kanske vissa länder ändå inte gör saker. Men mitt intryck är att många länder är ambitiösa på ett sätt man inte hade förväntat sig för några år sedan. Vissa andra länder har nu blivit mer ambitiösa än Sverige. Vi har länge haft miljöstöd och legat före på många sätt, men vi har kanske sänkt våra ambitionsnivåer, eller så har vi inte haft så stora ambitioner nu när det gäller nya och innovativa system.

Vad tror du står i vägen för att komma vidare när det gäller detta?

– Jag tror definitivt det är en rädsla för att systemet ska bli krångligt. Men, det verkar som om myndigheter och lantbrukare har olika perspektiv på vad som är krångligt. För myndigheterna är det kanske krångligt om det är för många regler, men för lantbrukarna är det viktigaste flexibilitet. Istället för att ha ett stöd där de får pengar för att minska kväveutlakning, skulle de hellre ha tio olika åtgärder som de kan välja mellan. Men många av de regler vi har nu är väldigt enformiga och rigida. Resultatet blir, att om ett stöd inte passar på en viss gård, ansöker inte lantbrukaren om det. Men ofta finns det ju flera olika sätt man kan uppnå ett resultat på, och det tror jag myndigheterna har glömt lite. Så större valmöjlighet blir inte krångligt för lantbrukare. Det krävs en systemutveckling från Jordbruksverkets sida.