Höjda temperaturer, långa perioder av torka och stora variationer i nederbörd. Det är några av de klimatförändringar som förväntas bli vanligare framöver. Och det påverkar de svenska skogarna som har en central roll i klimatförändringarnas tid, både som inkomstkälla, som resurs till fossilfritt biobränsle och som kolsänka.
Miljömål kopplade till skogen uppnås inte
Sverige har satt upp ambitiösa miljömål, där flera är kopplade till skogen. Men utvecklingen går inte åt rätt håll för att nå dem, enligt Klas Lucander. Han har skrivit avhandlingen ”Direct and indirect pressures of climate change on nutrient and carbon cycling in northern forest ecosystems: Dynamic modelling for policy support” vid Centrum för miljö- och klimatvetenskap på Lunds universitet.
– Målen uppnås inte i dag och framtiden ser osäker ut. Även om svavelnedfallet har minskat över åren, vilket är positivt, tar skogens återhämtning lång tid. Och nu är klimatförändringarna det stora hotet för att uppnå målen, säger han.
I sin avhandling har Klas Lucander fokuserat på tre av de svenska miljömålen:
- Bara naturlig försurning
- Ingen övergödning
- Begränsad klimatpåverkan
Risk för övergödning och ökad försurning
Studierna visar hur ett ökat tryck på skogen kan påverka inlagringen av kol och kretsloppet för viktiga näringsämnen. Ett exempel är vad som sker vid ökad gödsling av skogen, vilket Sveriges lantbruksuniversitet har fått ett uppdrag från den tidigare regeringen att utreda. Dagens rekommendationer är att skogen i södra Sverige inte ska gödslas, på grund av historiskt förhöjd kvävedeposition i området.
– Det pågår en debatt om att ändra rekommendationerna till att tillåta kvävegödsling i hela landet. Utifrån vår modelleringsstudie kunde vi se en försumbar effekt på trädtillväxten i södra Sverige vid kvävegödsling, men en stor effekt på ökad utlakning av oorganiskt kväve. Så utifrån våra resultat bör man inte utvidga områdena för gödsling, säger Klas Lucander.
Stora skillnader inom landet
Det vanligaste i svenska skogar är att tillväxten begränsas av en låg tillgång på kväve i marken. Skogsekosystemen har därför generellt en stor kapacitet att ta upp tillgängligt kväve och det är först när skogen avverkas som det utlakas organiskt kväve till omgivningen.
Men skillnaderna inom landet är stor. Norra Sverige har haft en låg kvävedeposition medan sydvästra Sverige har utsatts för förhöjd kvävedeposition de senaste decennierna, med tecken på att skogarna är nära kvävemättnad. Flera skogsytor visar på kraftigt förhöjd utlakning av kväve i växande skog, enligt Klas Lucander. Det riskerar att leda till försurning och övergödning av sjöar, hav och andra vattendrag, och till en försämring av grundvattenkvaliteten.
Markens historia har betydelse
En annan slutsats i avhandlingen är att skogsmarkens historiska användning har stor betydelse. Den påverkar nämligen markens sammansättning och därmed kvävedynamiken och risken för kväveutlakning. Närliggande geografiska områden, som har haft lika hög historisk kvävedeposition och samma klimat, kan ha olika förutsättningar beroende på om marken har använts för skog under långa tider eller om den tidigare har varit till exempel betesmark.
Klas Lucander har använt sig av den dynamiska skogsekosystemmodellen ForSAFE för beräkningarna i sin forskning.
– En sådan modell kan vara till nytta för planeringen av skogsbruket, så att det i framtiden finns möjlighet att uppnå miljömålen. Och nästa steg för modellen kan vara att vidareutveckla processbeskrivningarna för att kunna säga något mer om hur kvävegödsling påverkar kolinlagring i marken, säger Klas Lucander.
Det kan nämnas att modeller alltid har sina begränsningar. Till exempel tas inte påverkan av markvegetationen med i denna studie. Markvegetationen tar upp en del av det kväve som annars riskerar att utlakas.
Avhandlingen ”Direct and indirect pressures of climate change on nutrient and carbon cycling in northern forest ecosystems: Dynamic modelling for policy support”, författare Klas Lucander (pdf, 5,07 MB, öppnas i nytt fönster)