Javascript är avstängt eller blockerat i din webbläsare. Detta kan leda till att vissa delar av vår webbplats inte fungerar som de ska. Sätt på javascript för optimal funktionalitet och utseende.

Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Forskare i Lund på jakt efter mikroplaster i valar och sälar från svenska vatten

Två forskare håller i en påse med sältarmar. Foto.
Maria Hansson (t v), forskare på Centrum för miljö- och klimatvetenskap i Lund, och Josefine Larsson, forsknings- och innovationskoordinator på Marint centrum i Simrishamn, med tarmar från självdöda sälar som ska analyseras. Bild: Johan Persson.

I ett nytt pilotprojekt undersöker forskare från Lunds universitet tillsammans med Marint centrum i Simrishamn hur mycket mikroplaster tumlare och sälar från svenska vatten har i sig och hur detta i förlängningen påverkar djurens hälsa. Inom två veckor hoppas man ha de första svaren.

På labbet i Lund ligger rödbruna tarmar från sälar och valar (tumlare) från Sveriges kuster i olika påsar. Proverna har skickats från Naturhistoriska riksmuseet (NRM) och Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) som obducerat djuren, och nu har tarmbitarna tinats upp i Lund för att undersökas närmare.

Uppdraget till forskarna är att se om det finns mikroplaster i djurens avföring, och om fragmenten kan extraheras. Till sin hjälp har de två kandidatstudenter.

– Fokus just nu i detta skede ligger på att utveckla metoden, säger Josefine Larsson, forsknings- och innovationskoordinator (FOI) på Marint centrum i Simrishamn.

Tarminnehållet ska ligga i väteperoxid tills allt organiskt material har brutits ned, vilket kan ta upp till två veckor. Därefter filtreras den kvarvarande vätskan bort och mikroplasten återstår och kan analyseras vidare.

Mikroplaster har hittats i andra djur

Att plastfragment kommer att hittas är forskarna i princip säkra på. Mikroplaster har hittats i andra akvatiska djur (sötvattendjur) och i sediment förut, över hela världen.

– Däremot har man har knappast alls undersökt våra egna marina däggdjur tidigare och vi har idag ingen kunskap om hur mycket mikroplaster det finns i däggdjuren från svenska vatten, säger Maria Hansson, forskare på Centrum för miljö- och klimatvetenskap (CEC) vid Lunds universitet.

Nya metoder gör dock att detta borde gå att undersöka, säger hon, och det är alltså det som nu prövas i Lund.

Avfäring från tumlare tas från en burk och käggs i en annan i ett laboratorium. Foto.
Avföring från tumlare förbereds för analys. Bild: Johan Persson.

Projektet utförs inom forsknings- och innovationsmiljön vid Marint centrum Simrishamn – som är ett samarbete mellan Simrishamns kommun och Lunds universitet – och har initierats av NRM och SVA som vill veta mer om djurens hälsostatus (se faktaruta). När man har bekräftat att metodiken fungerar, vill man gå vidare och utveckla ett sätt att undersöka även inre organ som lungor, hjärta, hjärna och lever, och slutligen överväger man att titta även på uttrar.

Däggdjur särskilt känsliga

Sälarna och tumlarna som forskarna undersöker har flutit i land döda längs svenska kuster eller fångats av misstag av fiskare, så kallad bifångst. Den primära frågan är att se hur mycket plast man hittar i dem, men i förlängningen finns också en större frågeställning – om det kan finnas ett samband mellan förekomst av mikroplaster i organen och eventuella hälsoproblem hos djuren. Bakgrunden är att däggdjur kan antas vara speciellt känsliga för miljöproblem, eftersom de oftast är så kallade toppredatorer och befinner sig högst upp i näringskedjan – de får därmed i sig miljögifter från hela näringskedjan.

Döda tumlare. Foto.
Statens veterinärmedicinska anstalt och Naturhistoriska riksmuseet undersöker självdöda tumlare som hittas längs kusterna. Syftet är att följa tumlarnas hälsa, sjukdomar och dödsorsaker och få mer kunskap om dem. Bild: Rodrigo Ferrada Stoehrel.

– Plast har visat sig kunna bidra till bland annat hormonstörningar, reproduktionsproblem och övervikt hos människor, och det finns skäl att tro att det kan vara likadant med marina däggdjur, säger Maria Hansson.

Enligt Maria Hansson är det tillsatserna i plasten som är problemet. Det kan handla om mjukgörare, ftalater, hormonstörande ämnen och färgämnen i olika blandningar.

– Just dessa blandningseffekter är ett problem. Att förstå risker med ett ämne i taget för en art är en sak, men när man ser vilka enorma mängder kemikalier som produceras och släpps ut idag och blandas blir det en helt annan riskbild. Speciellt på lång sikt, när effekterna kanske inte visar sig förrän efter att en exponering hos föräldrar påverkar avkommans reproduktionsförmåga.

Ytterligare en problematik med just mikroplast är att ytan på fragmenten också är bra på att binda in andra gifter och föroreningar, påpekar hon.

Mer kunskap kan ge bättre åtgärder

I nästa fas av projektet vill forskarna undersöka vilken typ av plast det är man hittar i sälarna och valarna, för att förstå ursprunget till partiklarna. Kommer plastfragmenten från petflaskor eller nylonstrumpor till exempel?

– Om vi vet varifrån plasten kommer är det också lättare att föreslå åtgärder, säger Josefine Larsson, och nämner sådant som rening av vattendrag och ett bättre omhändertagande av dagvatten från städer – i dag rinner det ofta i princip rakt ut i havet.

Hon understryker också vikten av att som privatperson minska sin plastkonsumtion, återvinna eller slänga all plast ordentligt, och att alltid plocka upp skräp från stränder.

– Plast måste sluta vara en engångsprodukt och istället hamna i ett återvinningsförlopp utan läckage av farliga ämnen, instämmer Maria Hansson.

I slutändan handlar det om att skapa ett renare Östersjön och bättre livsförutsättningar för arterna som lever där.

– Genom att visa upp vilka problem miljön lider av kan vi få bättre förståelse för vilka åtgärder som behöver sättas in så att kommande generationer kan uppleva ett renare hav och en giftfri och hållbar omgivning, säger Maria Hansson.

Två studenter arbetar i laboratorium. Foto.
Studenterna Nicola Parfitt (t v) och Thea Eriksson deltar i arbetet. – Projektet känns väldigt viktigt, förhoppningsvis kan vi få en bättre förståelse för hur mikroplaster kan ackumuleras i näringskedjor och i organismer, säger Nicola Parfitt.

Tumlare och säl

Tumlare är den enda valen som är bofast i svenska vatten. Populationen i Östersjön är liten och listad som akut hotad. Liksom knubbsälen och gråsälen är tumlaren en toppredator i vårt marina ekosystem. Tumlarens och sälarnas ofta kustnära livsmiljöer gör dem särskilt känsliga för mänskliga aktiviteter, som till exempel miljögifter, marin trafik, vindkraftverk, buller och fiske, där de oavsiktligt kan bli bifångst.

Mikroplast

Plast finns idag i väldigt många produkter, som exempelvis förpackningar, kläder och möbler. Plast som inte tas till vara på rätt sätt kan brytas ner till mikroplast (<5 mm i storlek) genom mekanisk nötning, genom att ligga i jorden eller genom att utsättas för solljus. (Mycket små plastpartiklar kallas nanoplast och är mindre än 100 nanometer. Kunskapen om dessa partiklars förekomst och vilka miljörisker de för med sig är ännu mindre än för mikroplaster.)

Via bland annat dagvatten och vattendrag kan stora mängder mikroplaster nå havet på grund av undermåliga system för rening. Så är det i bland annat Sverige. Många andra länder runt Östersjön och i Östersjöns avrinningsområde pumpar dessutom vatten från sjukhus och industrier rakt ut i havet utan rening.  

Mikroplaster har återfunnits i tarminnehåll från däggdjur och i vattenlevande organismer som zooplankton, kräftdjur och fisk. Mikroplast finns också ofta i vanligt dricksvatten. Plast innehåller en lång rad olika ämnen som kan vara bland annat hormonstörande. Mikroplasten misstänks dessutom kunna fungera som bärare av olika organiska miljögifter som genom fragmenten lättare kommer in i näringskedjan. Genom detta kan skadliga fettlösliga ämnen ackumuleras och påverka biologiska processer hos djur och även hos människan.

Nationellt hälso- och sjukdomsövervakningsprogram

De senaste tio åren har Naturhistoriska riksmuseet (NRM) och Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) gemensamt samlat in döda tumlare från svenska vatten för obduktion och provtagning för att studera deras hälso- och reproduktionsstatus, sjukdomar, dödsorsaker samt förekomst av miljögifter. Från och med i år finansierar Havs- och vattenmyndigheten ett nationellt hälso- och sjukdomsövervakningsprogram för att övervaka detta långsiktigt.

När ett dött marint däggdjur hittas ska det inrapporteras till NRM och SVA som bedömer om djuret bör obduceras. SVA och NRM är angelägna att få in fler självdöda djur och uppmanar allmänheten att höra av sig om man hittar sådana. Även bifångade djur är av intresse. Informationen som fås genom att undersöka djuren hjälper myndigheterna att förstå hur de levande djuren mår och bidrar till forskning om, och bevarande och förvaltning av, valdjur och sälar i svenska vatten.

NRM och SVA har kontaktat Marint centrum, som har ett strategiskt samarbete med Lunds universitet kring Östersjöns miljö, för studien om mikroplasterna. Planen är att fler prover ska skickas till Lund efter att den första teststudien är klar, för en mer systematisk analys av de marina däggdjuren.

Statens veterinärmedicinska anstalt, övervakning av marina däggdjur

Om man hittar en död tumlare eller säl kan man rapportera det på följande sidor:

Naturhistoriska riksmuseet, tumlare

Naturhistoriska riksmuseet, säl