I dagens värld har många växt- och djurarter svårt att klara sig. Deras livsutrymme krymper i och med att vi människor förändrar naturen runt oss. Precis som vi, behöver djur en livsmiljö med bra kvalitet och med tillräckligt stort utrymme för att hitta rätt föda och bra boende, och de behöver kunna sprida sig till nya platser. Men idag blir miljöerna runt om oss både mer enahanda och samtidigt mindre sammanhängande.
– Vi måste hitta bättre sätt att se till att växt- och djurarter skyddas, så att de kan fortsätta fungera som resurser för oss, exempelvis genom pollinering och fotosyntes. Vi människor är i slutändan helt beroende av välfungerande ekosystem, säger ekologen Johan Ekroos, projektledare för det strategiska forskningsområdet BECC:s projekt Formandet av grön infrastruktur som ett politiskt verktyg för bevarande av biologisk mångfald.
Grön infrastruktur förmedlar hur man kan se på landskapet och miljön
Grön infrastruktur (GI) är ett relativt nytt begrepp som förmedlar hur myndigheter och organisationer i Sverige och EU kan se på landskapet och miljön som ett nätverk av livsmiljöer, strukturer, naturområden och anlagda områden. Målet med GI är att nätverket förvaltas på ett sätt så att biologisk mångfald och landskapets funktioner bevaras och så att de för människor viktiga fördelarna, så kallade ekosystemtjänster, främjas.
GI lanseras som ett hjälpmedel att använda vid exempelvis storskalig planering av markanvändning, där alla inblandade tillsammans planerar för långsiktigt hållbara landskap. I projektet har forskarna sett att de inblandade i planeringsprocesser tolkar innebörden av GI på olika sätt, och arbetar utifrån olika delar av forskningsrönen.
– Hur olika samhällsaktörer ser på den gröna infrastrukturen kan ha stora konsekvenser för bevarandet av biologisk mångfald i hela Europa under de kommande decennierna, säger Johan Ekroos. Vilken uppfattning som slår igenom kommer att påverka hur GI genomförs och därmed vilka bevarandestrategier som väljs. Här behövs forskning om kopplingen mellan den underliggande vetenskapliga kunskapsbasen och de bevarandestrategier som används.
Förbättra planering och bevaringsarbete
Ett syfte med BECC-projektet är därför att visa vilka delar av kunskapsbasen som får genomslag i tillämpningen av grön infrastruktur och om det finns handlingsalternativ som tar hänsyn till denna på ett bättre sätt. Detta för att kunna förmedla styrkorna med att arbeta med GI så att exempelvis länsstyrelser och kommuner använder det på bästa sätt vid bevarandet av biologiska mångfald, berättar ekologen Maria von Post som också ingår i projektet.
– Forskningen pekar på att för bevarande av hotade arter i specifika livsmiljöer är det viktigast att titta på olika naturtypers tillgängliga areal och kvalitet. När vi tittar på dagens policyarbete på EU- och svensk nivå ser vi att fokus på kvalitet finns med, men att spridningskorridorer kommer upp som viktigast i policyarbetet. Det skiljer sig alltså mot vad teorierna säger.
När man vet vilka faktorer som är viktiga att titta på i bevarandearbetet krävs också ett bra planeringsunderlag för så många arter som möjligt för att kunna besvara frågor som; vad fattas och vad är styrkor i detta landskap för den här arten? Vad behöver vi prioritera för åtgärder för att göra det bättre här? Målet, enligt Ola Olsson som jobbar med ekologisk modellering inom projektet, är att när man arbetar med GI så ska man kunna ha verktyg som identifierar bra områden.
De verktyg som länsstyrelserna har idag för att exempelvis ta fram regionala naturvårdsprogram, ansvarsarter för olika kommuner eller åtgärdsprogram för särskilt hotade arter bygger på att det finns mycket data från inventeringar i berörda områden. Dessa data ligger till grund för kartor över olika arters förekomst i landskapet.
Modeller som kan visualisera djur och arters behov
– Vår tanke är att man ska kunna släppa på datakraven och i stället arbeta med bra modeller, säger Ola Olsson. Vi behöver komplettera med ekologiska modeller som bygger på hur den enskilda organismen dagligen utnyttjar landskapet.
Tanken med modellerna är att man med hjälp av dem kan visualisera fördelningen av vissa arter, eller typgrupper, över kartbilden av ett landskap och i princip visa ett lager för var art. Eftersom modellerna bygger på artens eller typgruppens krav på miljön så kan man visa hur fördelningen av en viss art förväntas förändras när miljön ändras.
– Då kan man sitta och leka med själva landskapet, säger Ola Olsson. Vad händer om man skapar en skog till här eller lägger in korridorer, eller utökar ett skogsområde?
Ola Olsson och hans kollegor har grunden till en sådan modell när det gäller pollinerare som humlor och bin, djur som har ett bo på ett ställe och far ut och hämtar mat.
– En annan typ av modell som det redan finns en grund för är för revirhävdande djur. Det har sitt ursprung i det arbete jag gjorde för länge sen med arten mindre hackspett.
Ola Olsson kommer fortsätta att vidareutveckla dessa teoretiska modeller och bygga ihop dem till landskapsmodeller. Men för att få modellerna att gälla för fler arter och typgrupper behövs bakgrundskunskap. I det pågående projektet ingår även att göra en sammanställning av den kunskap som idag finns.
– Vi försöker leta reda på alla studier som mer specifikt tittar på varför olika arter trivs. Hur lyckas de reproducera sig, hur lyckas de sprida sig, hur ser överlevnaden ut? Och vi tittar på styrkan i sambanden till naturtypens kvalitet, storlek och hur arter kan sprida sig mellan områden. Utifrån den kunskap som finns får man sedan klumpa arterna i organismgrupper med vissa karakteristiska behov och på så sätt få fram ett lite mer generellt mått än för bara en art, berättar Maria von Post.
Maria von Post kommer att fortsätta leta efter bra studier som kan ge fler parametrar till de modeller som behövs för att planera för grön infrastruktur. Det som är bra med att planera utifrån GI är att det får oss att tänka i ett större perspektiv, menar Maria von Post.
– Det är lätt att man låser sig vid sitt eget markområde, vid kommungränsen eller någon annan planeringsindelning. Men naturen har inte de gränserna och därför måste vi se olika landskapsdelar i ett större sammanhang.